Jag vill. Men jag kan inte

Jag vill lägga upp bilder från helgen och berätta hur kul det var.
Jag vill babbla om flytten och hur spännande det är, hur jag vill inreda och vad jag vill köpa.
Men det går inte.

Svackan är ett faktum.

Vare sig den är min eller våran, så är den konstaterad.
Dialogen är spänd och skör. Irritationen ligger i luften. Åsikterna går isär hela tiden.
Hejdå kärlek.
Hej ångest.


Är det ett straff för att jag vädrat min oro och mina tankegångar?
Jag kan inte backa. Jag vill inte för min oro är befogad.
Det bollen är på din sida nu.
Make an effort.

Antingen lever vi såhär tills "oss" dör.
Eller så gör vi det inte.

Städterapi

Att vara i stallet är den bästa terapin man kan få.
Jag iallafall.
Man blir lugn ända in i själen och får nyttig tid ifrån problemen som gnager i hjärnan.

I går fick jag behövlig stallterapi. Men det blev mer som en paus från verkligheten då situationen var helt oförändrad när jag kom hem.
Den hade kunnat lösas i morse, men något säger mig att det bara skrapats på ytan.
Problemet kvarstår.

Så idag passar det utmärkt med den andra typen av terapi.
Den är definitivt inte lika rolig som stallterapi, men den funkar likväl.
Idag ska jag gå bort till vår nya lägenhet, som vi fick nycklarna till igår, och städa ur den. Från topp till tå. Den ska stå skinande ren när vi flyttar in i veckan!

Så vi får se hur den terapin funkar på min stackars oroliga hjärna...

I´m falling to pieces

Så.
Kvällen igår var toppen. Helt fantastiskt rolig.
Tills den blev katastrofal.

Som vanligt, inga detaljer. Bara känslor.
Ni får leva i ovisshet.

Ärligt talat vet jag inte om det här kommer lösa sig.
Jag har gått igenom allt i mitt huvud flera gånger.
Tänkt vad jag skulle sagt annorlunda, känt annorlunda?

Jag hade kunnat uttryckt mig annorlunda.
Jag hade kunnat göra som jag blev tillsagd - hålla mina känslor för mig själv.
Inte berätta vad jag känner.
Men då ljuger jag ju?


Vem är det som förändrats egentligen?
Vem är det som är självisk?

Jag har varit exakt här förut....
Jag vet vart den vägen du tar nu slutar.
Eller aldrig någonsin slutar...


Möt mig halvvägs, eller förstå iallafall.
Be mig inte hålla det som skrämmer mig för mig själv.


Och snälla.
Behandla mig aldrig sådär igen.

KOM Å KÖP

http://www.blocket.se/vi/30799616.htm

Marie v/s CSN 1-0

I morse fick jag beskedet att jag är berättigad csn.
Fucking fantastic!

Nu är det liksom klart.
Jag är student. (Om två månader)
Det känns så jävla bra och jag VET att jag fixar det här.

Dagens i-landsproblem

När man har ansiktsmask och inte kan stötta huvudet med handen...

Fri-freakin-day

Jag vet att är torsdag i några timmar till, men veckans absolut bästa dag är bara en natts (förhoppningsvis mardrömsfri) sömn bort!

Alltså jag behöver sova.
Jag är så fantastiskt trött, varje dag, det är otroligt...tröttsamt.

I morgon har vi ännu en förhoppningsvis produktiv dag framför oss.
Vi har lite sista minuten-saker att styra upp inför maskeradfödelsedagsfesten på lördag och Bella ska till sin far så T ska köra henne till Sala medans jag stannar hemma och tvättar.

Förhoppningsvis får vi nycklarna till världens finaste lägenhet på söndag, eller strax efter. Så nästa vecka kommer gå i flyttkaosets tecken. I can´t wait!

Frivilliga flyttarbetare; vänligen anmäl er i receptionen. (På T´s mobil)

Jag älskar hästar

Det får låta hur fjortis det vill.
Jag kan inte hjälpa det.

Efter min tids frånvaro från stall och häst så är det nästan som att ha blivit förälskad för första gången. När det pirrar i magen när man ska åka ut, man kan stå och titta på häst i evigheter, man kramas och pussas varhelst man kommer åt på den underbara vännen.

Det är ett slitsamt intresse.
Jag känner hur kroppen protesterar. Min rygg som har sett bättre dagar, min huvudvärk som kommer efter varje kraftansträngning. Muskler i armar och ben.
Men who cares?!


Min stora, svarta, nyfunna vän är värd det.

Vikten av att bli sedd

Jag har ett ganska stort bekräftelsebehov.

Iallafall oftast, ibland ligger det lite på is och ibland är det överväldigande enormt.

Men min hunger efter bekräftelse är lätt stillad. Det krävs inte mycket alls egentligen.
Lite gör en enorm skillnad.


När mitt behov är som störst och jag samtidigt känner att allt annat verkar gå före kan det lätt gå rakt åt helvete.

Och det är så onödigt.
När det är så lätt att göra så mycket.


Nu är det en av de där överväldigande gångerna.
Det är lågt prioriterat.
Det går rakt åt helvete.

Gammal kärlek rostar aldrig

Tiden går.
Det gamla får ge plats åt det nya.



Men det spelar ingen roll om det går dagar, månader eller år.

Gammal kärlek rostar aldrig