Status:

Jag återkommer när jag inte längre är döende...

Och poängen bara fortsätter rulla in...

Fast. Kanske inte ändå.
I fredags vaknade Bella med 39 graders feber. Prick.
Jag hade kvällen innan lovat mig själv att om hon har upp mot 39 grader så spelar det ingen roll hur mycket hon vill, då får hon inte gå på talangjakten.
Men det löftet sprack ganska direkt.
Har ni sett hennes puppy eyes? Nä. Precis.
Det har jag.
Så hon fick en dos alvedon och vi åkte upp till skolan så hon fick genomföra sitt dansnummer på talangjakten. Hon var så sjukt duktig och gjorde dansen helt perfekt, trots sitt hälsotillstånd.
Direkt efter talangjaktens slut stuvade vi in henne i bilden med filtar och kuddar och åkte mot Trosa.
Sedan dess har hennes temp legat på runt 38-39 grader hela tiden, med jobbiga toppar på kvällarna. Idag är första dagen jag ser en ljusning i all feberyra, hon är mycket piggare.

Jag har en film från talangjakten jag försökt ladda upp, men blogspot är sepe och låter den inte laddas upp. Jag ska se om jag kan lösa problemet, för ni måste verkligen se hur duktig tjej jag har.

WWM- awards nr 2

Jag fick visst ett pris till.

Lilla B var hänging i gårkväll och det fortsatte sedan till i morse.
Ingen feber, men precis på gränsen tyckte jag.
Trots det ville hon gå till skolan eftersom de skulle ha genrep inför talangjakten i morgon. Så jag lät henne gå... fullproppad med alvedon...

Alltså, snart ringer någon socialen...

Förhoppningsvis blir det inget mer utav detta och hon fixar talangjakten i morgon, men risken är stor att detta är början på en sån jobbig febertopp. När hon väl får feber, så är den hög. Lagom till sportlovet. Stackars.

Som tur är har jag mamman här och vi kan åka och hämta henne på stört om de ringer från skolan, vilket de skulle göra direkt om hon blev sämre. Ibland kan jag känna att d ehålls kvar för länge i skolan om de är dåliga... Men å andra sidan är det nog inte alltför ovanligt att barnen gnäller på huvudvärk och andra åkommor dagligen. Det kan inte vara lätt att avgöra.

Jag ska ju inte direkt säga något.

Idag ska vi, om vi hinner, åka ner på stan och beställa mina nya brillor. Det ska bli så kul med en förändring på glasögonfronten, man tröttnar efter flera år med samma skit i ansiktet. Sedan blir det storshopping på apoteket för att vara beredd på eventuell sjukdomsperiod.


Sedan vill jag skicka ett argt öga till King.com som är nere för underhåll när jag är som mest uttråkad. Skit ska ni ha.

Hej!

Doktorn sa...

...jag vet inte.
Faktiskt. Så sa han.

Han kunde inte bedöma om Bella hade någon fraktur (!!) i foten så vi blev vidareskickade till Falu lasarett och röntgen.
Världens äventyr för nervösa B som aldrig blivit röntgad förut.
Världens panik för Marie som skulle strypt sig själv om hon viftat bort en bruten fot.

Meen. Ingen fraktur.
Slutet gott allting gott.

Natti natt

WWM-awards

Och priset för Världens sämsta mamma går tiiiiiiill........

MIG!

I förrgår kom Bella hem, haltandes med lindad fot. Det borde ju få de flesta föräldrar att gå taket direkt, men till saken hör att min lilla tjej ofta kommer hem och har ont någonstans. Förra veckan var det handleden. Var och varannan dag är det huvud, mage, tår, hals... you name it.
Och alltid har det gjort såå ont men mirakulöst gått över såå snabbt. När hon fått något annat att tänka på.
Hon behöver mer uppmärksamhet helt enkelt.
Så givetvis trodde jag detta var fallet även denna gången.
Jag kikade lite på foten, såg ett litet blåmärke på ovansidan men inget mer.
Så skickade jag henne till skolsyster igår, bara för att liksom.
Sedan får jag ett samtal av henne då hon säger att Isabelle antagligen har en liten blödning (blåmärket) som liksom runnit igenom foten - därav gör det ont på samma sätt som Bella desperat försökte förklara för oss när hon kom hem i förrgår.
Dessutom var det svullet både på ovan. och undersidan och även om hon inte trodde det, så kunde det vara en liten fraktur på ett litet ben någonstans i foten.
Hon rådde mig iaf att vänta och se om svullnaden la sig.
Men idag är det samma, tycker jag (jag såg ju svullnaden när jag tittade med andra - mindre skeptiska - ögon igår...) och jag ringer nog VC iaf och frågar om råd.

Jag känner mig så himla dålig. Men det är så svårt.
Ni har väl alla hört historien om fåret som ropar "vargen kommer!"?
När det väl händer på riktigt så är man så immun.

Det är en jäkla balansgång. Jag vill ju ge henne den uppmärksamhet hon behöver, men inte när hon fejkar en skada eller åkomma. Utan runt omkring det, så hon lär sig att hon inte behöver ha ont någonstans för att jag ska se henne.
Samtidigt måste jag ju ta varje skada på allvar, så jag inte viftar bort det....
Man vet ju aldrig.

Är det skillnad på hur mycket uppmärksamhet ett barn behöver och vad ett barn vill ha ?
Ska jag sätta en gräns någonstans? Och vart isåfall?

Föräldraskap är svårt.
Och det blir bara mer och mer komplicerat ju äldre barnen blir.

Men det blir å andra sidan bara mer och mer givande och underbart också.

Kim...

Nes = 8 -bitars... =)


Tack jag kollar Tradera på stört!

Please...help!

Snälla snälla.
Var får jag tag på detta?
Till Nes givetvis.

Dagbok v/s blogg

Jag har skrivit dagbok i princip hela mitt liv.
Alltså, riktig "läs och du dör"-dagbok som hela tiden bytte gömställe ifall någon skulle få lust att läsa den.

Det fanns inget som var lika befriande som att skriva dagbok.
När jag började skriva dagbok (ungefär i samma veva jag lärde mig skriva, vilket är kul att se när jag bläddrar igenom dem nu) var det mest om vad jag gjort under dagen, hur dum mamma var som inte lät mig göra som jag ville, min söta katt Pricken osv...
Men efter tiden gick blev ämnen tyngre och hemligare.
Mellanstadiet och början högstadiet handlade om hästar, killar och killar. Vem jag var kär i, hur jobbigt det var att inte våga säga något till honom och hur jobbigt det var när han väl visste och inte var kär tillbaka.
När jag kom upp i åttan hade jag grova acneproblem. Riktigt seriösa problem som ingen Clerasil i världen kunde råda bot på. Lager på lager av smink för att försöka dölja något som inte kunde döljas, blickar och kommentarer. Jag var 14 år. Ni kan ju tänka er.
Det var den värsta tiden i mitt liv och jag mådde så dåligt.
Så jag skrev om det.
Hur dåligt jag mådde, hur mycket jag skämdes för hur jag såg ut och hur jag hatade alla som gnällde över sin, i jämförelse med min, minimala tonårsacne.
Jag har kvar alla mina dagböcker utom en enda. Den dagboken som jag tog ut all min ilska på. Den var fylld med så mycket ångest och smärta, så när den var fullskriven tålde jag inte att se den - så jag brände den.
Jag ångrar det bittert idag. Jag kommer aldrig glömma hur jag tänkte och kände då, men nu när det gått så många år och jag inte är arg längre, så skulle jag vilja ha den.
Acne-problemet försvann så småningom, när mamma (min hjälte) tog mig till en läkare som skrev ut det omtalade och riskfyllda preparatet Roaccutan.

Mina dagböcker fortsatte att fyllas och med tiden blev det problem och vardag som handlade om föräldraskap och förhållande - på gott och ont. Lycka och olycka.

Vart jag vill komma med allt detta är att bloggen kommer aldrig kunna ersätta en dagbok. Jag skriver inte ens en bråkdel av allt jag bär på, tänker och känner.
Jag skriver mest för att höras. Visa er mitt liv.
Ibland dyker det upp något kryptiskt inlägg som speglar vad jag egentligen känner, men jag skulle aldrig kunna skriva det rätt ut. Så det hjälper egentligen aldrig mig att skriva det.
Jag slutade skriva min riktiga dagbok för jag kände ett sådant tvång att uppdatera den. Jag har lätt att få ångest - gärna över småsaker som ett ostädat hem, katthår, skrynkliga lakan, en dålig middagsplanering...eller för lång tid mellan dagboksuppdateringarna.
Så det var inte värt det om jag ändå skulle få mer ångest än jag gjorde av med.

Men jag funderar på att börja igen.
Inte för att jag är i en svacka, mår dåligt eller bär på extra mycket nu. Jag är lycklig och har ett underbart liv.
Men även solen har sina fläckar och När jag väl mår dåligt, vilket vi alla gör ibland, så fyller inte bloggen mitt behov av att få det ur mig.
En dagbok är som terapi, fast bättre.
Det är svårt att anförtro sig helt och fullt till en teraput eller psykolog, det är ändå en främmande människa med tankar och åsikter.
En dagbok bara lyssnar och kommer ihåg - utan att döma. När man behöver det som mest.

FYI

När man väl kommit in i en ond cirkel så är det nästan omöjligt att bryta den.

Iallafall när man jobbar i motvind. Sluta vara motvind.

Så.

Skryt

Till alla er som hatar när människor skryter om hur bra deras barn är - byt kanal.

På min dotters skola anordnas varje år en talangjakt.
Vem som helst får söka och sedan väljer en jury ut de bidrag som får gå vidare till den stora tävlingen.
Jag tycker egentligen att det är lite smaklöst...
Vad är det för signaler de sänder ut liksom?
En åttaåring som får beskedet "Sorry, du sög. Bättre lycka nästa gång", "Don´t quit your day job", "Ring inte oss. Vi ringer dig..."
Ni hajar?

Men.

Mitt underbarn har kommit med till den stora tävlingen två år i rad!
Man kan inte låta bli att känna en varm stolthet sprida sig i hjärtat.
Hon är ju fantastisk! Och så himla beslutsam.
De har tränat jättemycket inför uttagningarna, hon förtjänar verkligen detta.

Det måste vara generna.
Mina alltså...