Pensionärer på speed?

Jag cyklar till jobbet, fram och tillbaka, vareviga dag.

Jag anser mig vara vid god kondition och jag flåsar inte för minsta lilla som jag gjorde förr (då jag fortfarande fick busskortet betalt av pappa).

Den sista biten till jobbet består av en uppförsbacke från helvetet.

Inte en kort brant som det är helt okej att stiga av cykeln och Gå uppför.

NejNej.

Det är en sån där seeeg, lååång, halvlutande backe.
En sån som det ser lite konstigt ut om man stiger av och går uppför, men som ändå utsöndrar mjölksyra i benen så det känns som de ska trilla av.

Den här backen har jag precis lärt mig cykla uppför utan att stiga av en endaste gång, men när jag väl kommer upp är jag redo för självmord.

Jag har ändå varit väldig nöjd med denna bedrift och har varit stolt över mig själv.

Idag, när jag var halvvägs uppe och kände yrseln komma, blev jag omkörd av en dam som garanterat inte var en dag Under 75.

Med Omkörd menar jag mer Förbisusad.
Svisch! sen va hon borta. Typ.

Det var den stoltheten.


(Mitt ego anser dock att tantalotta hade en hemlig, tystgående motor på sin cykel)