Givande storbråk

Jag och Isabelle hade nyss ett av de där bråken.
Ett sånt bråk där man hellre sliter ur tarmarna ur magen för att det skulle vara mer bekvämt.

Ofta är de bråken så otroligt onödiga och meningslösa - men idag kändes det verkligen som om det gav något.
Det kändes som om jag nådde fram till henne och hon nådde fram till mig.

Jag måste ofta påminnna mig om att det är lika svårt för ett barn att förstå en vuxen, som det är för en vuxen att förstå ett barn.

Men Isabelle har ibland svårt att acceptera att hon Är barnet och Vi är vuxna.
Hon förstår inte varför hon måste göra vissa saker, eller bete sig på vissa sätt bara för att vi säger att man ska det.
Hon vill också bestämma.
Och de som känner Isabelle vet att när hon Vill något så är det väldigt svårt att få henne att ändra sig. (De är förmodligen samma personer som känner mig också och vet varifrån hon fått den charmerande egenskapen...)

Att vara förälder är både det mest tacksamma och mest otacksamma "jobb" som finns.
Kärleken är gränslös, men tålamodet sätt på prov varje dag.

Men trots alla gnisslande tänder och gråa hår så älskar jag varenda sekund (mer eller mindre).
Isabelle är en fantastisk människa och hon kommer växa upp och sätta ett leende på läpparna på varenda människa som kommer i hennes väg.