Paranoia

Jag satt och pratade med min söta vän Maria i telefonen. Helt inne i samtalet, lugn som en filbunke.
Plötsligt hörde jag ett brak från balkongen. Ett sånt brak som vanligtvis ger folk hjärtattacker.

Jag blir såklart paranoid på en gång och tänker tusen tankar om vad det kan vara.
Mest troligt var att det var en mördare som tillslut kommit på samma sak jag legat och haft ångest för om kvällarna; att det går att ta sig in på vår balkong via den gemensamma balkongen i trapphuset. Busenkelt!
Den här mördaren hade då snubblat eller liknande när han tagot sig in på vår balkong och detta medförde då det stora braket.

Jag står i hallen, livrädd och kluven om hur jag ska hantera situationen.
Jag vill springa ut i trappuppgången för att eventuellt kunna se mördaren och fastställa saken innan jag ringer polisen, men då är dilemmat att jag har Isabelle på nedervåningen sovandes.
Då kanske mördaren hinner ner till henne först!

Men jag kan ju inte gå ner till henne och släpa ut henne i trappuppgången eftersom jag vet att min fantasi ibland kan skena iväg litegrann och möjligheten finns att det då alltså inte alls är någon mördare jag har att göra med.

Min stabila, och mer logiska, vän i telefonen säger åt mig att gå och titta på balkongen för att det är förmodligen inte vad jag tror att det är. Vilket jag efter noggrant övervägande (och med hjärtat i halsgropen) gör.

Här är mördaren!

Mördaren kallas i folkmun även ofta för "töväder medförande snöras".

Men det Hade kunnat vara...