Jag sitter fast!

Alltså. Såhär ser mina dagar ut:
Klockan 7, klockan ringer - jag går upp och har morgonstund med Bella.
Klockan 8, pussar Bella hejdå och hon cyklar till skolan.
KLockan 8 - 16, jag sitter i den här förbannade soffan. Min variation i tillvaron kommer när jag behöver gå på toa, duscha eller har ärenden i köket.
Klockan 16-20, familjetid = handling, matlagning, middag, lite mer soffhäng.
Klockan 20-21.30, kvalitétstid med T.
Klockan 21.30, T åker till jobbet och jag lägger mig i sängen, zappar på Tvn och somnar.

Såhär ser det ut, varje dag.
Någon gång ibland har vi ett ärende på eftermiddagen. Då blommar jag. Jag kommer utanför dörren, får andas, se andra människor.

Jag kan inte påstå att mitt sociala umgänge i Södertälje var superintensivt.
Men jag hade ett.
Att träffa en kompis på stan var något man kunde planera på 5 minuter. Jag hade ett fullt tillfredställande kontaktnät.
Missförstå inte. De vänner jag har här i Falun uppskattas enormt! Och när jag väl träffar dem så är det alltid väldigt trevligt. Men det är inte samma sak.
Jag saknar de jag tog för givet i Södertälje. De där gamla som alltid funnits där.

Mycket av den här paniken över att inte ha ett socialt liv är ju pga av mina distansstudier. Jag pluggar ju hemifrån.
Det är ju helt annorlunda när jag har jobb.
Det är så sjukt (sjukt!) lång tid kvar tills jag börjar jobba.
Jag behöver ett kontaktnät. Socialt umgänge.

Det är sjukt att jag får en kick av att åka till affären och handla, bara för att det innebär att jag kommer utanför dörren.