söndag 18 september 2011

Peppmattad?

Jag har som vanligt inte sovit många timmar inatt.
Men istället för att bara känna utmattning när jag stiger upp på morgonen, så känner jag nu även mig lite peppad.

Månaden som gått har nätterna utan T´s hjälp varit hemska. Skrik och gråt och en mamma med total maktlöshetskänsla.
Så illa så T fick ta ut semester och har varit hemma med oss under veckan.

Men efter att saker som knölat så otroligt tidigare (som amningen och magknip hos min lilla) har börjat bli bättre, så har jag även fått styrkan att ge mig fan på att fixa nätterna ensam. Så T kan börja jobba igen.
Med mindre amningsångest har jag inte varit lika känslig för min lilla tjejs sanslösa röstkapacitet, utan kunnat härda ut och tillslut märkt att hon lugnar sig om man är konsekvent. Att hon börjat ta nappen igen imellanåt har också hjälpt massor!

Så, inatt försökte jag själv. Med T på nära och tryggt avstånd i vardagsrummet. Bara ett rop på hjälp bort.
Och visst fan gick det!
Hon hade svårt att komma till ro, var ledsen och hade magknip tillochfrån under natten, men det gick!
Hela natten fixade jag det ensam! Alla amningar, vaken-perioder och skrik- och gnällattacker.

Det kanske inte låter som någon big deal - mammor har ju gjort detta i evigheter...
Men det var en jättegrej för mig som sett allt grått och inte trott att jag någonsin skulle klara mig ensam med vår lilla nya guldklimp.

Fortfarande är jag nervös och rädd för att göra vissa saker, eller våga mig ut och iväg med henne ensam.
Men det ger sig!

Saker kommer gå upp och ner. Vissa dagar är bättre och andra sämre.
Men som texten i den där låten - Just idag är jag stark!




1 kommentar:

Emma sa...

Vad skönt Marie!! Jag tvekar inte en sekund på att du fixar det här. Det ÄR svårt att man "ska" veta på en gång vad en liten människa vill ha som du aldrig har träffat förut och hon kan inte säga till dig vad det där för fel. Man LÄR sig hela tiden och låt det ta lite tid, och bara för att hon gråter så betyder det inte att hon har ont eller att du gör fel, hon kommunicerar på det sättet eller bara vill gråta.
Man slängs in i rollen som mamma och pappa och man "ska" fixa det (9 månaders förberedelse är ingenting enligt mig för det går inte) och man känner sig värdelös när man inte han hjälpa sitt barn. Jag tror att alla känner så för ingen känner sitt barn förens den kommer ut och man får träffas och hänga lite. DÅ efter någon månad (beror på) så har man lite humm om hur hon /han fungerar.
Sen ändras ju dom hela tiden oxå så det här att vara mamma och pappa ÄR det svåraste heltidsjobbet en människa kan ta på sig. Alla barn är unika,för att du är mamma sen tidigare så betyder inte det att du SKA kunna allt, Nova är sin egen person, det finns ingen är som henne :)
Du är grym, din man är grym dina barn är härliga! du kommer fixa det här! Kom ihåg att andas ibland :))
Många lååånga kramar till dig/er