fredag 7 oktober 2011

Hem

Så.
Idag åker jag hem. Jag tror ingen undgått att se att jag längtar. Att jag behöver få träffa mina vänner och min familj. Den halvan som finns där, så himla långt borta.
Pappa har jag inte fått krama om sen juli. Mina vänner där hemma var det ännu längre sen.
Jag måste få längta hem.
Jag måste ju få längta hem och Åka hem.
Annars kan jag ju aldrig få längta tillbaka hit. Hem.
Man kan ha två hem. Bevisligen.

Jag har ett underbart liv här. Ett underbart liv som ibland inte är lika underbart hela tiden.
Men vems liv är det?
Ibland känner jag att jag verkligen skulle behöva träffa mina vänner eller min familj som finns där. Och eftersom de är just där och inte här så blir jag ensam.
Bara just då.
Om man behöver något som inte finns hos en just då, så saknar man det ju.
Även fast man är överöst med kärlek och omtanke precis där man är.
Man uppskattar och älskar tillbaka innerligt ändå. Trots att man saknar något annat.

Jag är en väldigt känslosam människa. En impulsiv, känslosam människa.
Bloggen är mitt skräphål. Där kastar jag de impulsiva känslorna, så de sprids för vinden liksom. Och försvinner ut från mitt huvud.
Då försvinner de lika fort som de kom.
Vanligtvis skriver jag ett känslostormigt inlägg, låter det spridas för vinden och tar sedan bort det när det inte längre känns.
Så jag kan ersätta med det jag vanligtvis känner - lycka, tacksamhet och tillfredställelse.
Men ibland tar det ett tag, ibland glömmer jag bort det.

Det här är ett kändlostormigt inlägg. Men det här tänker jag inte ta bort. För det här betyder mer.
För fler.

Så. Nu åker jag hem.
Så jag kan få åka tillbaka. Hem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar