Nu är det...

..sådär igen.
Sådär hopplöst.
Ångestladdat.

Sådär så man vill spola tillbaka tiden.
Eller spola fram den.

Det känns som jag går i cirklar. Det spelar ingen roll hur länge jag går, eller hur många nya vägar jag går, på nåt sätt hamnar jag alltid på ruta ett igen.
Alltid.

Jag känner att jag har för stor tyngd på mina axlar. Som om allt faller samman om jag släpper koncentrationen eller är passiv.

Ibland vill jag bara andas liksom.