Jag ser ljuset!

Igår var jag övertygad om att jag hade gjort något fruktansvärt fel i mitt liv och Någon bestämde sig för att straffa mig just den kvällen.

När jag skulle cykla hem hade det snöat över en decimeter.
Min fina helsvarta cykel såg ut som en Yin o Yang-symbol. Svart och vit.

Jag fick också erfara hur otroligt svårt det är att trampa i en decimeter nysnö och samtidigt ha stormbyar med snö piskande i ansiktet.
Motvind verkar vara ett återkommande inslag i mina cykelturer.

Jag lärde mig också att snö är halt. Väldigt halt.

Jag halkade omkull med cykeln En och en halv gång.
En gång vid en busshållplats där det Aldrig står några människor klockan tio på kvällen.
Förutom ikväll såklart.

Och en halv gång då jag frivilligt slängde omkull cykeln när den var på väg att okontrollerat skena ut i en trafikerad korsning.
Bromsarna tar inte så bra i nedförsbacke när det är halt ute.

När jag kom hem var jag pank, trött, kall och hade jag haft en morot till näsa hade Ingen kunnat se skillnad på mig och snögubben som stod och log hånfullt mot mig på gården.


Men! Tisdagen ser mer lovande ut än måndagen. Big time!

Mamma ringde och väckte mig i morse, berättade att hon och pappa ska hjälpa mig med biljetten till Faluland och en storhandling.

Jag ser ljuset i tunneln.

Jag har precis bokat biljetten och mamma är på väg in nu så ska vi åka och handla och hämta Tommys födelsedagspresent!

Sedan väntar ett arbetspass till (den här gången lämnar jag cykeln hemma) och i morgon, Falun!