Status:

Jag återkommer när jag inte längre är döende...

Och poängen bara fortsätter rulla in...

Fast. Kanske inte ändå.
I fredags vaknade Bella med 39 graders feber. Prick.
Jag hade kvällen innan lovat mig själv att om hon har upp mot 39 grader så spelar det ingen roll hur mycket hon vill, då får hon inte gå på talangjakten.
Men det löftet sprack ganska direkt.
Har ni sett hennes puppy eyes? Nä. Precis.
Det har jag.
Så hon fick en dos alvedon och vi åkte upp till skolan så hon fick genomföra sitt dansnummer på talangjakten. Hon var så sjukt duktig och gjorde dansen helt perfekt, trots sitt hälsotillstånd.
Direkt efter talangjaktens slut stuvade vi in henne i bilden med filtar och kuddar och åkte mot Trosa.
Sedan dess har hennes temp legat på runt 38-39 grader hela tiden, med jobbiga toppar på kvällarna. Idag är första dagen jag ser en ljusning i all feberyra, hon är mycket piggare.

Jag har en film från talangjakten jag försökt ladda upp, men blogspot är sepe och låter den inte laddas upp. Jag ska se om jag kan lösa problemet, för ni måste verkligen se hur duktig tjej jag har.

WWM- awards nr 2

Jag fick visst ett pris till.

Lilla B var hänging i gårkväll och det fortsatte sedan till i morse.
Ingen feber, men precis på gränsen tyckte jag.
Trots det ville hon gå till skolan eftersom de skulle ha genrep inför talangjakten i morgon. Så jag lät henne gå... fullproppad med alvedon...

Alltså, snart ringer någon socialen...

Förhoppningsvis blir det inget mer utav detta och hon fixar talangjakten i morgon, men risken är stor att detta är början på en sån jobbig febertopp. När hon väl får feber, så är den hög. Lagom till sportlovet. Stackars.

Som tur är har jag mamman här och vi kan åka och hämta henne på stört om de ringer från skolan, vilket de skulle göra direkt om hon blev sämre. Ibland kan jag känna att d ehålls kvar för länge i skolan om de är dåliga... Men å andra sidan är det nog inte alltför ovanligt att barnen gnäller på huvudvärk och andra åkommor dagligen. Det kan inte vara lätt att avgöra.

Jag ska ju inte direkt säga något.

Idag ska vi, om vi hinner, åka ner på stan och beställa mina nya brillor. Det ska bli så kul med en förändring på glasögonfronten, man tröttnar efter flera år med samma skit i ansiktet. Sedan blir det storshopping på apoteket för att vara beredd på eventuell sjukdomsperiod.


Sedan vill jag skicka ett argt öga till King.com som är nere för underhåll när jag är som mest uttråkad. Skit ska ni ha.

Hej!

Doktorn sa...

...jag vet inte.
Faktiskt. Så sa han.

Han kunde inte bedöma om Bella hade någon fraktur (!!) i foten så vi blev vidareskickade till Falu lasarett och röntgen.
Världens äventyr för nervösa B som aldrig blivit röntgad förut.
Världens panik för Marie som skulle strypt sig själv om hon viftat bort en bruten fot.

Meen. Ingen fraktur.
Slutet gott allting gott.

Natti natt

WWM-awards

Och priset för Världens sämsta mamma går tiiiiiiill........

MIG!

I förrgår kom Bella hem, haltandes med lindad fot. Det borde ju få de flesta föräldrar att gå taket direkt, men till saken hör att min lilla tjej ofta kommer hem och har ont någonstans. Förra veckan var det handleden. Var och varannan dag är det huvud, mage, tår, hals... you name it.
Och alltid har det gjort såå ont men mirakulöst gått över såå snabbt. När hon fått något annat att tänka på.
Hon behöver mer uppmärksamhet helt enkelt.
Så givetvis trodde jag detta var fallet även denna gången.
Jag kikade lite på foten, såg ett litet blåmärke på ovansidan men inget mer.
Så skickade jag henne till skolsyster igår, bara för att liksom.
Sedan får jag ett samtal av henne då hon säger att Isabelle antagligen har en liten blödning (blåmärket) som liksom runnit igenom foten - därav gör det ont på samma sätt som Bella desperat försökte förklara för oss när hon kom hem i förrgår.
Dessutom var det svullet både på ovan. och undersidan och även om hon inte trodde det, så kunde det vara en liten fraktur på ett litet ben någonstans i foten.
Hon rådde mig iaf att vänta och se om svullnaden la sig.
Men idag är det samma, tycker jag (jag såg ju svullnaden när jag tittade med andra - mindre skeptiska - ögon igår...) och jag ringer nog VC iaf och frågar om råd.

Jag känner mig så himla dålig. Men det är så svårt.
Ni har väl alla hört historien om fåret som ropar "vargen kommer!"?
När det väl händer på riktigt så är man så immun.

Det är en jäkla balansgång. Jag vill ju ge henne den uppmärksamhet hon behöver, men inte när hon fejkar en skada eller åkomma. Utan runt omkring det, så hon lär sig att hon inte behöver ha ont någonstans för att jag ska se henne.
Samtidigt måste jag ju ta varje skada på allvar, så jag inte viftar bort det....
Man vet ju aldrig.

Är det skillnad på hur mycket uppmärksamhet ett barn behöver och vad ett barn vill ha ?
Ska jag sätta en gräns någonstans? Och vart isåfall?

Föräldraskap är svårt.
Och det blir bara mer och mer komplicerat ju äldre barnen blir.

Men det blir å andra sidan bara mer och mer givande och underbart också.

Kim...

Nes = 8 -bitars... =)


Tack jag kollar Tradera på stört!

Please...help!

Snälla snälla.
Var får jag tag på detta?
Till Nes givetvis.

Dagbok v/s blogg

Jag har skrivit dagbok i princip hela mitt liv.
Alltså, riktig "läs och du dör"-dagbok som hela tiden bytte gömställe ifall någon skulle få lust att läsa den.

Det fanns inget som var lika befriande som att skriva dagbok.
När jag började skriva dagbok (ungefär i samma veva jag lärde mig skriva, vilket är kul att se när jag bläddrar igenom dem nu) var det mest om vad jag gjort under dagen, hur dum mamma var som inte lät mig göra som jag ville, min söta katt Pricken osv...
Men efter tiden gick blev ämnen tyngre och hemligare.
Mellanstadiet och början högstadiet handlade om hästar, killar och killar. Vem jag var kär i, hur jobbigt det var att inte våga säga något till honom och hur jobbigt det var när han väl visste och inte var kär tillbaka.
När jag kom upp i åttan hade jag grova acneproblem. Riktigt seriösa problem som ingen Clerasil i världen kunde råda bot på. Lager på lager av smink för att försöka dölja något som inte kunde döljas, blickar och kommentarer. Jag var 14 år. Ni kan ju tänka er.
Det var den värsta tiden i mitt liv och jag mådde så dåligt.
Så jag skrev om det.
Hur dåligt jag mådde, hur mycket jag skämdes för hur jag såg ut och hur jag hatade alla som gnällde över sin, i jämförelse med min, minimala tonårsacne.
Jag har kvar alla mina dagböcker utom en enda. Den dagboken som jag tog ut all min ilska på. Den var fylld med så mycket ångest och smärta, så när den var fullskriven tålde jag inte att se den - så jag brände den.
Jag ångrar det bittert idag. Jag kommer aldrig glömma hur jag tänkte och kände då, men nu när det gått så många år och jag inte är arg längre, så skulle jag vilja ha den.
Acne-problemet försvann så småningom, när mamma (min hjälte) tog mig till en läkare som skrev ut det omtalade och riskfyllda preparatet Roaccutan.

Mina dagböcker fortsatte att fyllas och med tiden blev det problem och vardag som handlade om föräldraskap och förhållande - på gott och ont. Lycka och olycka.

Vart jag vill komma med allt detta är att bloggen kommer aldrig kunna ersätta en dagbok. Jag skriver inte ens en bråkdel av allt jag bär på, tänker och känner.
Jag skriver mest för att höras. Visa er mitt liv.
Ibland dyker det upp något kryptiskt inlägg som speglar vad jag egentligen känner, men jag skulle aldrig kunna skriva det rätt ut. Så det hjälper egentligen aldrig mig att skriva det.
Jag slutade skriva min riktiga dagbok för jag kände ett sådant tvång att uppdatera den. Jag har lätt att få ångest - gärna över småsaker som ett ostädat hem, katthår, skrynkliga lakan, en dålig middagsplanering...eller för lång tid mellan dagboksuppdateringarna.
Så det var inte värt det om jag ändå skulle få mer ångest än jag gjorde av med.

Men jag funderar på att börja igen.
Inte för att jag är i en svacka, mår dåligt eller bär på extra mycket nu. Jag är lycklig och har ett underbart liv.
Men även solen har sina fläckar och När jag väl mår dåligt, vilket vi alla gör ibland, så fyller inte bloggen mitt behov av att få det ur mig.
En dagbok är som terapi, fast bättre.
Det är svårt att anförtro sig helt och fullt till en teraput eller psykolog, det är ändå en främmande människa med tankar och åsikter.
En dagbok bara lyssnar och kommer ihåg - utan att döma. När man behöver det som mest.

FYI

När man väl kommit in i en ond cirkel så är det nästan omöjligt att bryta den.

Iallafall när man jobbar i motvind. Sluta vara motvind.

Så.

Skryt

Till alla er som hatar när människor skryter om hur bra deras barn är - byt kanal.

På min dotters skola anordnas varje år en talangjakt.
Vem som helst får söka och sedan väljer en jury ut de bidrag som får gå vidare till den stora tävlingen.
Jag tycker egentligen att det är lite smaklöst...
Vad är det för signaler de sänder ut liksom?
En åttaåring som får beskedet "Sorry, du sög. Bättre lycka nästa gång", "Don´t quit your day job", "Ring inte oss. Vi ringer dig..."
Ni hajar?

Men.

Mitt underbarn har kommit med till den stora tävlingen två år i rad!
Man kan inte låta bli att känna en varm stolthet sprida sig i hjärtat.
Hon är ju fantastisk! Och så himla beslutsam.
De har tränat jättemycket inför uttagningarna, hon förtjänar verkligen detta.

Det måste vara generna.
Mina alltså...

Memory lane...

Jag har gjort det igen.
Jag har vandrat för långt ner längs memory lane och nu hittar jag inte tillbaka...

Jag har inte bloggat speciellt många år, men tillräckligt många för att det ska kännas som en helt annan livstid när jag går längs ner i arkivet och läser om mitt liv som det var innan jag flyttade till Falun.
Jag har bott i Södertälje hela mitt liv.
Hela mitt liv minus 1,5 år...
Och trots att jag kan ha stunder då jag längtar tillbaka till min forna hemstad, min gamla lägenhet, allt som är bekant och påliligt - så känns Falun så himla hemma. Det känns som  om jag alltid bott här, eller iallafall som om det var meningen att jag skulle bo här.

Jag är så otroligt lycklig med mitt liv här. Bella fann sig till rätta på en gång, snabbare än jag gjorde. Min sambo är fantastisk och jag har finfina vänner även om jag ofta önskar att mitt sociala nätverk var lite större än det är. (Fast kvalitet går ju före kvantitet så jag ska inte klaga).

Livet här tar hela tiden nya vändningar och jag blir aldrig uttråkad, som jag lätt blev förut. Men samtidigt är jag så trygg och stabil. Min familj är trygg och stabil.


Södertälje kommer alltid finnas där. De som räknas kommer alltid finnas kvar, även om vi ses sällan och inte hörs lika ofta. Jag får hela tiden nya bevis på vilka mina riktiga vänner är och helt ärligt så känner jag inte att jag har förlorat någon av dem efter jag flyttat. i vissa fall känns relationerna tillochmed starkare.
Jag behöver inte få bekräftat hela tiden att de är där. De bara liksom är det.

Jag ska se om jag kan få fram lite bilder från forna dagar, tills dess får ni den första bilden som T tog på mig och Bella. Här hade vi inte träffats många månader...

Och idag fick jag

Idag fick jag göra precis så som på bilden i inlägget under.

♥

Idag var Bellas bonuskusin Maja med till stallet. Det var två superexalterade små tjejer som pysslade om och red på den söta lilla shettisen Pluto. Han var nog nöjdast med del ett i proceduren dock. Att springa 47 varv på en volt var nog inte riktigt hur han hade tänkt spendera sin söndag...

4 timmar i stallet gick på en kvart och nu är det vm i tröttast här hemma. Jag tror jag vinner...

Så dagens gourmémiddag fick bestå av korv med bröd. Det var så långt krafterna räckte ikväll.

(Ja, för de som inte är hästinsatta så är hästen på de två övre bilderna Inte shettisen Pluto. Det är shirehästen Tom som också fick ha de två söta på ryggen ett par minuter)

 

♥

Just nu önskar jag att jag var precis här....

 

Våren pissar oss i ansiktet...

Alltså helvete.
Jag vet att det är februari, alltså fortfarande vintermånad och att våren kommer dröja minst två månader till...
Men ändå.
Det har ju varit sol! Snönivån har sänkts flera centimeter!
Och så kommer det här?

Det snöar ju baske mig från fel håll! Nerifrån och upp.
Det - är - inte - normalt!

Just nu har jag inget att gnälla över, jag sitter under min filt i soffan och har det helt okej. Men mina viktigaste ska ut och åka bil i eftermiddag. Bella ska åka till sin pappa i Södertälje och T ska till Sala och tillbaka.
Ångest.

Det är säkert ett straff för att jag drog ner persiennerna när solen sken på Tvn förut...

Underbara trams

Det finns så mycket trams som folk uppfunnit av olika löjliga anledingar.
En av de här tramsiga grejerna har jag precis kommit på är så himla bra!

Jag tillhör den delen av människosläktet (girls girls girls) som lätt blir uttråkad av mitt eget utseende. Långt hår - kort hår- rött hår - ljust hår - mörkt hår - lugg eller inte lugg.
Hade det inte sett allldeles för löjligt ut hade jag nog gått omkring med peruk. Fatta att kunna välja hår efter humör.
Idag vill jag vara platinablond!
Idag vill jag vara mörk och mystisk med hår ner till knäna!
Idag ska jag vara lockig!

Idag ville jag ha lugg.

Så jag beställde denna.

Är det inte hur klockrent som helst?! Att bara kunna välja.

Jag älskar det.

Så jag beställde inte bara en löslugg, jag beställde en s.k. volumizerpryl också.

Det var någon form av clip on som man fäster uppe på huvudet under håret istället för att tupera sig till döds varje gång man vill ha lite volym.

It´s gonna be fabolous!

Irritationsobjekt

Det finns få saker som jag anser är så irriterande som att vakna bara en liten stund innan klockan ringer. En stund som är för lång för att det ska vara ok att gå upp, men för kort för att somna om.

När detta händer vill man bara strypa någon. Men när detta händer och det är En persons fel då är det inte långt ifrån att faktiskt bokstavligt strypa den personen.

Objektet för min irritation är vår nya brevbärare.
Posten har tydligen rekryterat en elefant som ska sköta utlämningen av morgontidningen numera.
Det kan inte vara något annat än en elefant för han klampar så förbannat i trappen när han går så INGEN kan ungå att vakna.
Och detta gör han givetvis mellan ca 20-30 minuter innan min klocka ringer 06.10.

Vilket urblåst jävla spån är så dum i huvudet så han går igenom en hel föreställning av "Stomp" i en lyhörd trappuppgång klockan 6 på morgonen?!!
Jag hatar honom.

One piece no more

Minns ni min överdrivet löjliga lycka över min nya One piece för ett tag sen?
(Om inte så klicka här)

Sedan den dagen har den legat i min garderob nästan precis hela tiden.
Jag var så säker på att jag älskade den ju! HUR kunde detta ske?

Jag vet hur.
För det första måste man klä av sig hela den för att kunna...ja, sköta sina behov. Man har ju på sig den för för att man är lite frusen, då är det faktiskt helt värdelöst att behöva förfrysa varje gång "nöden kallar" liksom.
Dessutom är den ganska otymplig och inte alls lika gossig och mysig som jag inbillade mig.

Därför är den nu såld. På Tradera. För bara några lappar mindre än inköpspriset, det kallar jag en bra affär!
Tradera är min idol.

Söndag

Det är så bra, om man har rubrik-torka så kan man alltid skriva dagens namn.

Idag ska vi åka ut till mina rara svärföräldrar. Det var alltför länge sedan jag träffade dem nu och det ska bli roligt!

På vägen ut ska vi göra ett stopp på jysk för inhandling av ny storl till Bellas skrivbord och databord. Hennes (som för övrigt tillochmed är MIN gamla) rosa kontorsstol håller hel enkelt inte måttet längre. Livslängden på en kontorsstol är väl helt enkelt 20 år då.
Isabelle har skrivbordet precis brevid sitt databord så hon vill (jag vill att hon ska) kunna rulla enkelt fram och tillbaka liksom. Och allas vårt Jysk hade ett helt okej utbud av stolar.
Jag ska bara brake the news till min sambo att han inte slipper undan shopping idag heller. Jag ska vara extra underbar och använda det som öppningsreplik när jag väcker honom lite senare. Mohahaha.

Nu ska jag se om min dotter förvandlats till ett russin i duschen.

Byebye!

Domino?

Vaknar en vaknar alla.
Så har morgonen sett ut hos oss iallafall.

T skulle upp i ottan för att åka och spela hockey-bockey, bandy, innebandy...eller vad det nu var, på Korpiaden. Han ställde klockan som ringde när den skulle, sen ringde den igen. Och igen..och igen. Tillslut fick han skäll från bitchen brevid (that would be me) och kravlade sig då upp. Men skadan var redan skedd och när han lämnat lägenheten var jag fortfarande vaken och hörde Bellas dörr öppnas. Det var den sovmorgonen.
Meen, morgonstund har guld i mund var det någon idiot som hittade på så det var bara att gilla läget och kliva upp.

Om ett tag ska vi bege oss ut i kylan och inta stadens gator för lite nödvändighetsshopping innan vi beger oss ut till stallet.
Idag är det BellaPluto-dag och den söta lilla shettisen ska få lite välbehövd (fast säkert inte lika uppskattad) motion.
Jag, som ska stå i mitten och trassla med longerlinan, behöver desperat nya värmeinlägg i mina sulor. Därav nödvändighetsshoppingen.

Betyget på gårdagens film blir toppbetyg! Jag skrattade hejdlöst och det gjorde (som tur var) resten av biobesökarna också.
Se den!
Och se den på bio i 3D. Det blev liksom bara såå coolt!


Nu ska jag, efter tretton "Bella kan du gå och klä på dig och borsta tänderna"-försök, ta saken i egna händer och lyfta ungen in i badrummet.
A mom´s gotta do what a mom´s gotta do.

Girls night out

Ikväll ska jag och Bella ha tjejkväll. Vi ska på bio och se filmen Trassel. I 3D tillochmed!
Sist hon och jag var på bio ensamma var i Södertälje när vi såg Hannah montana the movie. Eller vad den hette... första filmen iallafall.
Så det var ett jäkla tag sen.
Faluns bioutbud är inte speciellt imponerande, så när vi fick chansen att se Trassel, på självaste premiärdagen, så var vi ju liksom tvungna.

Vilken film som helst blir rolig med 3D, men den här filmen verkar faktiskt helt ok så mina förväntningar är höga.



Jag återkommer med betyg.

Musik för själen?

Alla som gillar musik (fast vem gillar inte  musik?) har ju säkert en eller ett par låtar som gör en sådär sprudlande lycklig, eller hur?
En låt som man bara behöver höra ett par sekunder av så sprids varm och genuin lycka i magen.
Det kanske är en låt som har en speciell text som berör, eller som man förknippar med ett speciellt tillfälle.

Jag har en låt som gör mig så otroligt lycklig, ända in i själen.
Den har en speciell text...
Den får mig att le varje gång jag hör den.

Smider planer

Jag har hittat ett par skor jag vill ha. Eller vill ha och vill ha....

Behöver!

Din sko har haft dessa inne hur länge som helst och jag har inte sett de i butik här på ett tag, men de finns fortfarande kvar på hemsidan.

Jag, min fryslort, kommer inte kunna ha dem förän i vår - när den här förbannade snön är borta - men då kanske de är slut.

Min plan är, då min sambo inte är överförtjust i mitt helt normala shoppingbehov, följande:

Din sko har två par nästan identiska kängor. Såna jag vill ha, men de jag vill ha kostar bara 399:-. Det andra paret 400 kronor mer, 799:-

Så, om jag först visar honom de dyra skorna, med hundögon och mitt finaste "älskliiiing snääääälla?"  Då kommer han sucka motvilligt, men inte säga nej. (Han är en bra sambo). Sen låter jag det gå en stund och springer sedan tjoandes och överlycklig till honom och säger att jag har hittat ett par exakt likadana skor för fyra hundra spänn MINDRE! Då kommer han tycka att det är jättebra och säga Vad duktig du är älskling! Köp dem!

Så poff är både mitt shoppingsamvete lättat och hans rädsla för att jag shoppar upp våra besparingar.

Right?

 

Vilka är vilka tror ni?