Ikväll hade Nova-Li sin värsta och längsta skrikperiod. Ever.
Inte ens, den så annars pålitliga, dammsugaren funkade.
En liten bit av mig dör varje gång hon gråter.
Som tur är blir den biten levande igen så fort ett leende dyker upp i hennes söta ansikte. Men det kommer krävas många leenden för att fixa det trasiga efter ikväll...
Hade jag inte haft Tommy hade jag inte vetat vart jag skulle ta vägen.
Han är stark och trygg.
Jag hoppas verkligen att kvällens jättejätteledsamhet var en engångsföreteelse...
För sådär olycklig klarar jag inte av att se henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar