Min sambo är oftast glad och trevlig.
Men han har ett morgonhumör som är långt ifrån ovanstående.
Eller, om man ens kan kalla det humör. Han är liksom ingenting.
Helt nollställd. Säger varken bu eller bä.. liksom.
Den här sambon ska jag snart gå ner och väcka med den glada nyheten att han ska få åka iväg och storhandla åt mig.
Jag vet exakt hur det kommer gå;
Jag går ner, kvittrar lite i hans öra, ger honom en puss eller två.
När han fått några minuter (egentligen brukar det bli max 30 sekunder) på sig att vakna till liv så säger jag att jag behöver hjälp att handla.
När det gått ytterligare ett par minuter (30 sekunder..) och jag inte fått någon reaktion blir jag irriterad över han brist på entusiasm. Jag tycker att han ska studsa upp, hoppa i kläderna och vara i bilen på fem röda för Jag har minsann städat, tvättat och planerat matlistor hela dagen... (och det här ska han såklart VETA trots att han sovit under tiden)
Nu är kvittret utbytt mot snäs och fräs (från min sida, han säger fortfarande ingenting) och hans start på dagen är officellt förstörd.
Eftersom jag uppenbarligen vet att det brukar gå såhär så tycker man ju att jag borde kunna göra det annorlunda, eller hur?
Men till mitt försvar så kan jag upplysa er om att om jag Inte peppar (tjatar) på honom att gå upp, tar det minst en halvtimme för honom att ens kravla sig ur sängen.
Detta efter att ha sovit minst åtta timmar. Dvs minst lika mycket som vi dagjobbare gör.
Vilket leder till att handlingen blir sen, som i sin tur leder till sen middag som sabbar allt jag spenderat dagen åt att planera.
Man kan nog konstatera att vi kompletterar varandra ganska bra.
Jag peppar på honom. Och han stressar ner mig.
(Iaf om vi gör allt på Mitt sätt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar