Jag älskar henne. Gränslöst och innerligt.
Men kom igen?! Det här är ju löjligt.
Hennes humör går upp och ner som en bergochdalbana och när det är ner så är det rackarns synd om den som råkar stå i hennes väg.
Det är makabert hur sån attityd kan finnas innanför hennes söta fasad...
Just när man tror att allt går på rätt spår igen så händer det något fantastiskt fasansfullt som tandborstning, äta upp maten, plocka upp på rummet eller någon annan detalj som inte passar hennes vilja.
Maktlösheten kommer farandes som en svärm spyflugor och man vill bara stänga av.
Men det går inte. För vem ska ta kampen och finnas där om inte mamma?
Och nog finns jag där. Men tålamodet tryter och sätter sig som en klump med snor i halsen.
Den får Tommy vara bollplank till sen. Vilket är underbart, annars hade jag drunknat i mitt egen snoriga tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar