Marie

Jag är full av envishet, vilja och principer.
Jag är ingen "det är lugnt, det löser sig"-människa.
Det är inte diekt hälsosamt heller, men jag får iallafall saker gjorda.
Min erfarehet säger att har man en "det är lugnt"-attityd så strular saker oftast till sig, kör ihop sig eller blir svårare på ett eller annat sätt. Jag får panik av sånt tankesätt.

Jag är en planeringsmänniska, jag är raka motsatsen till en tidsoptimist och jag ser alltid till att ha ordnat och löst eventuella problem innan de uppstår. I den mån det är möjligt såklart.

Men att vara en sådan människa sliter fruktansvärt på både kropp och sinne.
Paniken och stressen ligger alltid och lurpassar och kan bryta ut precis närsomhelst.

Jag har alltid känt och tänkt ska man få någonting gjort, får man göra det själv.
Men av att alltid ta tag i saker, planera saker, få saker gjorda blir man utmattad.

En person med rak motsatt attityd har inte en möjlighet att förstå den nivån av utmattning. Inte en chans.

Och det tillför ännu mer stress i en redan stressad själ...


Nu står jag inför ett val.
Jag kan "Ta tag i det själv" och riskera stress och ångest. Fysisk och psykisk utmattning. Eller någonting ännu värre...

Jag kan ösa över det på någon annan och få dåligt samvete och "jag borde ju.."-tankar.

Eller inget av de överstående och välja ett alternativ som kostar pengar men sparar på psyket. Och annat...