Men när helgen nu är slut kom alla faktum jag skjutit åt sidan för att ge plats åt att ha det så bra som möjligt.
Faktum jag inte tänker berätta mer detaljerat, men som i morse blev överväldigande.
Så åkte jag ut till stallet. Med en magknip bestående av stress, irritation och frustration som sammanfattades i en "är det så jävla svårt?-känsla".
Väl där möttes jag av ett par pigga välkomnande ögon, en mjuk päls och både fyrbenta och tvåbenta vänner.
Jag spenderade nästan två timmar med att åka vagn med ett perfekt sällskap, i ett helt okej vår-väder, samtidigt som jag hade utsikt över en helt underbart söt hästrumpa.
Det var det ett tag sen jag var i stallet. Igen. Och jag fattar inte varför jag inte bara skiter i alla löjliga måsten som alltid kommer i vägen och åker ut oftare. Jag behöver det.
Det är bomull för själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar