Nu tänker jag spotta

Jag tänker skriva ur och av mig innan jag exploderar.
Att det är massor med saker som ska vara klart innan en ny bebis anländer är ju uppenbart.
Men när man utöver alla "bebisprylar" har enorma grejer som ska fixas och när det inte hänger enbart på dig själv, utan på någon som allt som oftast har lite svårt att få "tummen ur" så att säga - då blir man ganska panikslagen.

Vi ska köpa ny bil. Bara det är ju ett enormt projekt. Men när man innan dess måste få den gamla lagat på alla möjliga tänkbara vis, såld och ha samtalat med banken om bil-lån, så blir det snäppet större.

Vi ska tapetsera. Bebisrummet är prio ett givetvis, men vårat sovrum skulle må bra av att vara färdigt innan den lilla kommer, så vi inte står där med tapetklister till knäna mitt i all bebiskaos.
Även B har vi lovat att hon ska få ny fondvägg.
Innan vi kan göra det (vilket vi kommer behöva hjälp med att göra) så måste vi ha köpt tapeter och tapetklister.

Vi ska köpa möbler till barnrummet, vilket innebär minst en tripp till minst ett Ikea-varuhus. Jag är glad att jag är jag och har redan bestämt exakt vad och vart allt ska köpas. Det sparar mig (oss.....) en hel del tid och energi.

Sedan är det ju allt detta med bebisgrejer - den listan är baske mig sjukt lång. Inklusive, vad jag räknar med att bli, oändliga samtal med f-kassan...

Allt detta borde ju vara klart senast i slutet av juli eftersom hon är beräknad till den 11/8.
Right?


Hade vi (eller, vi och vi..) haft lediga helger och lediga vardagseftermiddagar hade det inte känts lika panikslaget. Men när "vi" har nästan varenda helg uppbokad och de flesta vardagseftermiddagarna så är jag såhär nära att bli galen.
HUR plockar man ur tummen ur någon annans röv?!

"Det är lugnt" och "Det fixar sig" har kanske funkat förut. Men det kommer inte få saker gjorda denna gången.

...

Nämnde jag att jag har panik?