Alltså, riktig "läs och du dör"-dagbok som hela tiden bytte gömställe ifall någon skulle få lust att läsa den.
Det fanns inget som var lika befriande som att skriva dagbok.
När jag började skriva dagbok (ungefär i samma veva jag lärde mig skriva, vilket är kul att se när jag bläddrar igenom dem nu) var det mest om vad jag gjort under dagen, hur dum mamma var som inte lät mig göra som jag ville, min söta katt Pricken osv...
Men efter tiden gick blev ämnen tyngre och hemligare.
Mellanstadiet och början högstadiet handlade om hästar, killar och killar. Vem jag var kär i, hur jobbigt det var att inte våga säga något till honom och hur jobbigt det var när han väl visste och inte var kär tillbaka.
När jag kom upp i åttan hade jag grova acneproblem. Riktigt seriösa problem som ingen Clerasil i världen kunde råda bot på. Lager på lager av smink för att försöka dölja något som inte kunde döljas, blickar och kommentarer. Jag var 14 år. Ni kan ju tänka er.
Det var den värsta tiden i mitt liv och jag mådde så dåligt.
Så jag skrev om det.
Hur dåligt jag mådde, hur mycket jag skämdes för hur jag såg ut och hur jag hatade alla som gnällde över sin, i jämförelse med min, minimala tonårsacne.
Jag har kvar alla mina dagböcker utom en enda. Den dagboken som jag tog ut all min ilska på. Den var fylld med så mycket ångest och smärta, så när den var fullskriven tålde jag inte att se den - så jag brände den.
Jag ångrar det bittert idag. Jag kommer aldrig glömma hur jag tänkte och kände då, men nu när det gått så många år och jag inte är arg längre, så skulle jag vilja ha den.
Acne-problemet försvann så småningom, när mamma (min hjälte) tog mig till en läkare som skrev ut det omtalade och riskfyllda preparatet Roaccutan.
Mina dagböcker fortsatte att fyllas och med tiden blev det problem och vardag som handlade om föräldraskap och förhållande - på gott och ont. Lycka och olycka.
Vart jag vill komma med allt detta är att bloggen kommer aldrig kunna ersätta en dagbok. Jag skriver inte ens en bråkdel av allt jag bär på, tänker och känner.
Jag skriver mest för att höras. Visa er mitt liv.
Ibland dyker det upp något kryptiskt inlägg som speglar vad jag egentligen känner, men jag skulle aldrig kunna skriva det rätt ut. Så det hjälper egentligen aldrig mig att skriva det.
Jag slutade skriva min riktiga dagbok för jag kände ett sådant tvång att uppdatera den. Jag har lätt att få ångest - gärna över småsaker som ett ostädat hem, katthår, skrynkliga lakan, en dålig middagsplanering...eller för lång tid mellan dagboksuppdateringarna.
Så det var inte värt det om jag ändå skulle få mer ångest än jag gjorde av med.
Men jag funderar på att börja igen.
Inte för att jag är i en svacka, mår dåligt eller bär på extra mycket nu. Jag är lycklig och har ett underbart liv.
Men även solen har sina fläckar och När jag väl mår dåligt, vilket vi alla gör ibland, så fyller inte bloggen mitt behov av att få det ur mig.
En dagbok är som terapi, fast bättre.
Det är svårt att anförtro sig helt och fullt till en teraput eller psykolog, det är ändå en främmande människa med tankar och åsikter.
En dagbok bara lyssnar och kommer ihåg - utan att döma. När man behöver det som mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar