WWM-awards

Och priset för Världens sämsta mamma går tiiiiiiill........

MIG!

I förrgår kom Bella hem, haltandes med lindad fot. Det borde ju få de flesta föräldrar att gå taket direkt, men till saken hör att min lilla tjej ofta kommer hem och har ont någonstans. Förra veckan var det handleden. Var och varannan dag är det huvud, mage, tår, hals... you name it.
Och alltid har det gjort såå ont men mirakulöst gått över såå snabbt. När hon fått något annat att tänka på.
Hon behöver mer uppmärksamhet helt enkelt.
Så givetvis trodde jag detta var fallet även denna gången.
Jag kikade lite på foten, såg ett litet blåmärke på ovansidan men inget mer.
Så skickade jag henne till skolsyster igår, bara för att liksom.
Sedan får jag ett samtal av henne då hon säger att Isabelle antagligen har en liten blödning (blåmärket) som liksom runnit igenom foten - därav gör det ont på samma sätt som Bella desperat försökte förklara för oss när hon kom hem i förrgår.
Dessutom var det svullet både på ovan. och undersidan och även om hon inte trodde det, så kunde det vara en liten fraktur på ett litet ben någonstans i foten.
Hon rådde mig iaf att vänta och se om svullnaden la sig.
Men idag är det samma, tycker jag (jag såg ju svullnaden när jag tittade med andra - mindre skeptiska - ögon igår...) och jag ringer nog VC iaf och frågar om råd.

Jag känner mig så himla dålig. Men det är så svårt.
Ni har väl alla hört historien om fåret som ropar "vargen kommer!"?
När det väl händer på riktigt så är man så immun.

Det är en jäkla balansgång. Jag vill ju ge henne den uppmärksamhet hon behöver, men inte när hon fejkar en skada eller åkomma. Utan runt omkring det, så hon lär sig att hon inte behöver ha ont någonstans för att jag ska se henne.
Samtidigt måste jag ju ta varje skada på allvar, så jag inte viftar bort det....
Man vet ju aldrig.

Är det skillnad på hur mycket uppmärksamhet ett barn behöver och vad ett barn vill ha ?
Ska jag sätta en gräns någonstans? Och vart isåfall?

Föräldraskap är svårt.
Och det blir bara mer och mer komplicerat ju äldre barnen blir.

Men det blir å andra sidan bara mer och mer givande och underbart också.