Memory lane...

Jag har gjort det igen.
Jag har vandrat för långt ner längs memory lane och nu hittar jag inte tillbaka...

Jag har inte bloggat speciellt många år, men tillräckligt många för att det ska kännas som en helt annan livstid när jag går längs ner i arkivet och läser om mitt liv som det var innan jag flyttade till Falun.
Jag har bott i Södertälje hela mitt liv.
Hela mitt liv minus 1,5 år...
Och trots att jag kan ha stunder då jag längtar tillbaka till min forna hemstad, min gamla lägenhet, allt som är bekant och påliligt - så känns Falun så himla hemma. Det känns som  om jag alltid bott här, eller iallafall som om det var meningen att jag skulle bo här.

Jag är så otroligt lycklig med mitt liv här. Bella fann sig till rätta på en gång, snabbare än jag gjorde. Min sambo är fantastisk och jag har finfina vänner även om jag ofta önskar att mitt sociala nätverk var lite större än det är. (Fast kvalitet går ju före kvantitet så jag ska inte klaga).

Livet här tar hela tiden nya vändningar och jag blir aldrig uttråkad, som jag lätt blev förut. Men samtidigt är jag så trygg och stabil. Min familj är trygg och stabil.


Södertälje kommer alltid finnas där. De som räknas kommer alltid finnas kvar, även om vi ses sällan och inte hörs lika ofta. Jag får hela tiden nya bevis på vilka mina riktiga vänner är och helt ärligt så känner jag inte att jag har förlorat någon av dem efter jag flyttat. i vissa fall känns relationerna tillochmed starkare.
Jag behöver inte få bekräftat hela tiden att de är där. De bara liksom är det.

Jag ska se om jag kan få fram lite bilder från forna dagar, tills dess får ni den första bilden som T tog på mig och Bella. Här hade vi inte träffats många månader...