Alltså, seriöst. Nu är jag färdig med att vara gravid och nu vill jag att min bebis ska komma ut och vara utanför min mage.
Inte för att jag inte Älskar att känna hennes rörelser där inne, men jag längtar ju efter henne!
Vad jag Inte älskar däremot är att kissa fyrtio gånger varje natt, att behöva gunga framochtillbaka i sängen innan jag ens kommer upp, att tappa precis allt på golvet bara för att det är ett satans projekt att böja sig ner (och bara kunna hoppas på att man kommer upp igen), att ha ont i knän och leder, att väga mer än min pappa, att vara ledsen, glad och arg samtidigt, att inte kunna ha de kläder jag vill, att inte kunna springa (eller ens gå i normal promenadtakt...).
Att få bära ett barn i magen är ett mirakel. Ett underbart fantastiskt mirakel.
Men...
Ett ännu större mirakel är att få hålla samma barn i famnen sen.
Kom ut nu älskade mirakel.
3 kommentarer:
Åhh det här var ju fint skrivet, vart lite tårögd! Typ det största miraklet som finns, tänk att det kan bli så perfekt :)
Hon kommer snart lilla Alfhild (jag har gett henne ett namn utan din tillåtelse MEN skyll dig själv när du inte vill avslöja det namn ni har tänkt ;D )
Kram till dig/er
Alltså menar jag inte att det är vackert att du har ont utan den där längtan som man har som är så obeskrivlig och det är vackert, kärleken till sitt barn, ett barn man inte ens har träffat än är rätt så fantastisk :)))))
Jadu, snart är det ju över för din del! För visst är det så att hon kan välja att titta ut när som i stort sett från och med nu och en månad framåt? (Och för din skull håller jag förstås tummarna för närmare nu än om en månad). Själv vill jag mest bli av med halsbrännan :P
Skicka en kommentar