Skrik, gap och gråt.
Ångest.
Jag hatar att bråka.
Men att bråka med henne är hjärtskärande.
Det är bra nu, hon fick vara hemma från skolan och nu ligger hon och tittar på w.i.t.c.h på sitt rum.
Vi har pratat, frågat, ifrågasatt och bett om ursäkt.
Men det är inte bra. Det kommer inte kännas bra förän om väldigt länge, som vanligt när vi har ett gräl.
Ikväll när jag tittar till henne, som jag brukar innan jag lägger mig, kommer det sticka extra mycket i mitt mammahjärta.
När hon ligger där och ser så fridfull och oskyldig ut kommer allt komma över mig igen och jag kommer hata mig själv för att jag någonsin höjt rösten åt henne.
För när jag tittar på henne när hon sover försvinner alla hennes "fel och brister" spårlöst.
Inget gnäll, inget tjat, inget skrik och inget humör.
Inga sura miner, eller dumma kommentarer när hon inte får sin vilja igenom.
Hon är så fantastiskt vacker och perfekt så man blir gråtfärdig.
Att vara förälder är det mest krävande, ångestframkallande och mest för givet tagna"jobb" man kan ha.
Men det är också det mest belönande, uppskattade och underbaraste.
Själen blir varm av varje leende, av varje framsteg och milstolpe, av alla kramar...
Jag älskar mitt "jobb", jag älskar mitt barn och jag älskar mitt liv.
Men ibland vill jag bara gömma mig i en vrå någonstans där ingen kan se mig, och bara få vara ifred...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar