Jag kan inte hjälpa det.
Efter min tids frånvaro från stall och häst så är det nästan som att ha blivit förälskad för första gången. När det pirrar i magen när man ska åka ut, man kan stå och titta på häst i evigheter, man kramas och pussas varhelst man kommer åt på den underbara vännen.
Det är ett slitsamt intresse.
Jag känner hur kroppen protesterar. Min rygg som har sett bättre dagar, min huvudvärk som kommer efter varje kraftansträngning. Muskler i armar och ben.
Men who cares?!
Min stora, svarta, nyfunna vän är värd det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar