onsdag 7 april 2010

Tvättäkta perfektionism

Alltså.
Jag tycker ju om ordning, jag gillar när det är rent och snyggt. När saker ligger där de ska.

Ett praktexempel (också ett ganska oroväckande exempel) är vår soffa.
Vår (onormalt och onödigt - men underbart stora) soffa är täckt av två megasizelakan för att skydda den mot katthår, statisk elektricitet och andra eventuella hot.

De här lakanen vill ofta hamna på snedden.
När lakanen hamnat på snedden kan jag inte sitta i soffan utan att känna ett svagt, men ändå väldigt påträngande, illamående.

Helt seriöst.

Så jag måste alltså "bädda" om soffan, så att lakanen ligger snyggt och slätt innan jag med ro i magen kan sitta i soffan helt avslappnat.

Ett stort irritationsmoment, i min maniska värld, är när min dotter eller min sambo slänger sig ner i soffan som om den vore någon form av bassäng eller bollhav, utan någon som helst respekt för min omsorgsfulla bäddning.


Jag försöker stå emot mitt okontrollerade ordningssinne, men det är svårt.
Jag får en sån omätbar tillfredställelse efter en storstädning så jag tror helt allvarligt att jag skulle få svår abstinens utan den...


1 kommentar:

Emelie sa...

Hahahaha, jag kan känna ett stygn av igenkänning där. Men - sen när man åtgärdat det som är störande mår man ju grymt, så jag tycker man får vara så! =)