Jag skrev en lång tillbakakommentar till Anonym som kommenterade förra inlägget med "Du väljer dina tankar". Men jag hade så mycket att skriva så det fanns inget slut. Så jag låter det vara och säger bara; Okej..
Så, idag är alltså sista dagen i "frihet". Det låter väldigt dramatiskt och egentligen är enda anledningen till att jag sätter en negativ klang på det är att jag är så
sjukt nervös.
Jag spelar ofta mina kort bekvämt och säkert, jag gillar sitationer där jag känner mig hemma.
Att göra något nytt har alltid varit mer oroligt och jobbigt än förväntansfullt och intressant.
Även om de känslorna såklart också funnits där så är de liksom i skuggan av oron.
Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är det här jag VILL, KAN och BEHÖVER.
Jag börjar ju skolan i morgon god damnit!
Det är första steget på en jääättelång resa mot att bli vad jag (efter 27 år) äntligen kommit på att jag vill bli när jag blir stor.
Jag ska befinna mig på Västra skolan klockan 9 i morgon för för introduktion. Jag är spänd, förväntansfull. Och
Livrädd.
Jag har väldigt svårt för såna krystade sociala sammanhang.
Massor av folk samlade i en liten sal. Och så jag.
Så känns det. Alla är normala och jag är konstig. Alla tittar på mig och tänker jättejättedumma saker.
För er alla sociala och utåtriktade människor där ute så låter detta säkert störtlöjligt. Men jag vet att det finns en massa människor som är precis likadana som jag.
Vad gör man åt detta?
Föreställer sig alla nakna?
Låtsas vara någon annan, någon jättesocial och självsäker?
Det känns som jag ska hålla föredrag för tusentals högt upp satta människor, men jag ska ju bara befinna mig i en sal tillsammans med en hög vanliga Falubor. Folk som är där för exakt samma anledningar som jag.
Det här är ett klockrent fall av hur svårt det är att "Välja sina tankar" hur mycket man än försöker och vill.